Jag måste fundera på varför det alltid är "ett steg framåt, två steg bakåt" för mig. Varför misslyckas jag alltid? Jag vet ju svaret men jag har ingen plan A, B eller C för detta. Har iofs kanske haft någon vag plan men inte gjort som jag tänkt. Det typiska för mig brukar vara att jag är allt från ganska till jätte laddad/taggad/motiverad till att försöka gå ner i vikt/bli mer hälsosam/börja träna/äta bättre osv. Det funkar superbra i allt mellan två dagar till två-tre veckor. Sedan kommer dippen. Allt som oftast bli jag sjuk och tappar suget och motivationen. Helt enkelt för att jag inte mår bra och inte orkar bry mig eller inte kan äta så som jag tänkt. När jag inte äter som jag tänkt eller faller dit och äter en massa skit/onyttigheter så känns det som att allt är förlorat. Då kan man lika gärna gräva ett djupare hål typ. Så otroligt dumt. Om jag nu har en dålig dag så borde jag låta det stanna där. Vad gör en dag av alla mina resterande dagar egentligen? men en skitdag blir lätt till två. Sker skitdagen på en måndag så är ju hela veckan misslyckad och jag kan inte börja om på en onsdag. När jag skriver detta så inser jag ju hur dumt allt det här låter. Ursäkt efter ursäkt. Och efter varje misslyckande känner jag mig bara mer misslyckad, kommer jag någonsin nå mina mål? Jag har nog gett upp hoppet om min "drömkropp", efter att ha misskött min kropp i många år och varit gravid och fött två barn så kommer kroppen nog aldrig bli som jag vill. Men hoppet är såklart inte ute, jag kan få en mycket bättre kropp än vad jag har idag men det kommer krävas hårt arbete.
Jag ska dela med mig av något jobbigt (för mig). Jag har hela mitt liv lidit av ett så lågt självförtroende och självkänsla. Eller jag vet inte. Jag tycker att jag har en del fina kvaliteter men det är mer inombords. Jag kan tycka att jag har fina ögon eller så också men jag kan nog inte ens räkna fem saker som jag gillar med mitt utseende, ja max fem då. Är det inte helt jäkla galet att en människa (ett mirakel i sig att man blivit till och överlevt hittills) på denna jord som har allt för sig, alla möjligheter till ett lyckligt liv och så är det något så "fjuttigt" som hindrar. När det finns miljoner människor vars största problem är att överleva dagen och försöka få i sig någon näring eller kanske ens vatten, ja då sitter jag här och mår dåligt över min kropp. Visst, allting är relativt och min värld består av detta och en annans av något annat men ändå.. får mig att fundera.
Flera gånger har jag läst om kvinnor som får en helt annan relation till sin kropp efter att ha fött barn. Visst kan jag känna att jag inte bryr mig på samma sätt längre. Lite har man mognat och jag är inte deprimerad över mitt utseende. Det gör mig inte så värst mycket heller att brösten inte är som de en gång var, konstigt nog. Ok, jag skulle vara mycket gladare om de inte hade förändrats ett dugg men det är inte heela världen. Jag har heller inte fått bristningar efter graviditeterna och det känns skönt. Men min kropp var "förstörd" (i mina ögon) innan jag blev gravid ändå. Jag har alltid trott att lösningen på mina problem är om jag bara blir smal. Det är lösningen på allt. Då kommer jag kunna ha alla de kläder jag vill. Alla kommer tycka om mig. Jag kommer gå på rosa moln. Allt kommer ordna sig. Och nej jag är inte dum i huvudet. Såklart det inte stämmer, det vet jag realistiskt också. Detta är inget jag går och tänker på 100% av tiden heller. Jag har ett liv och en massa andra saker att lägga energi på. MEN att må dåligt över sig själv är något som jag återkommer till och har gjort hela mitt medvetna liv.
Det började redan i ungefär första-andra klass. Jag var blyg och tyst. Blev mobbad av en tuff kille. Jag var rund som liten och detta fick man höra redan från fröken och klasskompisarna. Jag gick dessutom i en liten klass och vi hängde ihop från förskolan upp till högstadiet i princip. Man blev stämplad som den som var lite tjock och som ingen ville ha typ. Jag minns fortfarande de få (kanske 2-3 ggr) under mellan- och högstadiet som jag på omvägar fick höra att någon hade sagt att jag var lite söt. Shit, vilken lycka och vad det betydde mycket då. Men att jag fortfarande minns var jag befann mig och vad som hade sagts säger väl allt egentligen. Så sorgligt samtidigt. Jag kände mig så otroligt ensam i min lilla värld. Jag hade två tjejkompisar, vi var varandras rivaler och skitelaka mot varandra många gånger. Tre tjejer gick helt enkelt inte ihop. Men de andra två var smala och mer populära hos killarna. Jag var alltid utanför.
Min mamma har under hela min uppväxt (och fortfarande) också varit missnöjd med sig själv. Då är det inte så svårt att förstå att lilla blyga jag inte fick världens självförtroende.
Jag bantade första gången när jag var 11-12 år minns jag, detta var ca 1992-93. Hur sjukt är inte det? Jag minns hur jag tänkte att jag inte skulle äta stekt mat och inte så mycket av maten. Och inget godis eller glass. Minns inte hur länge det varade men anledningen till detta var att jag hörde att vi skulle på hälsokontroll hos skolsköterskan för VÄGNING och mätning. Vägning.. min största fasa. Vågen. Fy. Jag har för mig att jag lyckades gå ner ett par kilo och att vikten ansågs vara inom normalvikt. Jag normalviktig? känns inte som det stämmer. Jag tyckte alltid jag var för tjock och hade fått det bekräftat av andra.
Så det är inte konstigt att man blir störd i sin kroppsuppfattning. Vad mycket skada några människors kommentarer och elakheter kan orsaka. Sorgligt och otroligt trist. Jag kämpar fortfarande med allt detta. Jag lider förstås inte av att jag blev kallad tjock osv men dessa saker har satt sina spår. Jag vill inte att mina killar ska få dåligt självförtroende. Jag säger alltid till dem när de gjort något bra men försöker att inte betona det "duktiga" hela tiden även om det är svårt. Och det går inte en dag utan att barnen vet om att de är älskade och fina. Tycker det är fint att även deras pappa säger dessa saker. T ex kan han säga "Elias, du har så himla fina ögon". Det tycker jag är fint. Kan inte ens tänka att min pappa någonsin skulle sagt något sådant till mig. Tror aldrig ens att han sagt att jag är söt, fin eller vacker. Han har inte gett mig någon bekräftelse alls och där kommer nästa stora problem i mitt liv. Men jag ska inte gå in på det. Inte ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar