Berg- och dalbana

Datorn totalstrejkar hemma så det blir fortfarande sparsamt med bloggande. Dessutom har jag inte så extremt intressant liv att dela med mig av ha ha.
Gårdagen började ok, blev riktigt hemsk ett tag men slutade ganska väl. Lite som en berg- och dalbana faktiskt. Jag ska inte gå in på detaljer om det hemska men lilla barnet fick ett förjävligt utbrott som knäckte mig. Han lyckades, det lilla monstret.. nu ska jag plocka ihop skärvorna och bli starkare så vi kan mötas i mitten istället för att kämpa emot. Min lilla tos. Vi fixar det här.

Usch, vilket dåligt samvete man får när man inte kan hantera det man känner att man borde kunna hantera. Livet är inte alltid lätt tyvärr. Jag önskar jag hade världens tålamod, all tid i världen och var naturligt pedagogisk men så är det inte (även solen har sina fläckar). Ibland undrar man varför man ens fått förtroendet att ta hand om ett liv eller två. Jag vet att jag inte är världens sämsta mamma men ibland känner man sig så otroligt misslyckad och sämst, sämst, sämst. Och ja, jag är min egen värsta fiende i många aspekter. Absolut hård och mest kritisk mot mig själv. Jag ska inte gräma mig för det som hände igår men det känns riktigt knäckande när det blev som det blev. Men jag lär mig. Varje dag.

Kom iaf iväg till träningen som tur är. Instruktören som brukar leda passet var tillbaka efter två veckors semester så det kändes extra bra. Hennes pass är bäst; bra ledare, bra musik, bra övningar och riktigt bra ös. Träningsvärken gör sig påmind idag med andra ord. Positiv smärta dock!
Nu ska jag f*n komma igång en gång för alla. Denna vecka satsar jag på att komma iväg tre gånger. Nästa vecka SKA jag komma till gymmet, måste börja styrketräna så jag får lite muskler också. Och så ska jag inte äta en massa skit. Till helgen ska det inte unnas hit och dit. Nu kör vi!